Kan man ”åka dit” om den andra föräldern är alkoholist?

Med viss regelbundenhet besvarar vi frågor från allmänheten på forumet Familjerätt på nätet (www.socfamratt.se). Det har vi gjort igen. Den senaste frågan och svaret publicerar vi även här på bloggen.

Fråga:

Jag bor ensam med mina 3 barn – 13, 15 och 17 år gamla. Barnens far är alkoholist, men erkänner det bara ibland. Han har aldrig barnen mer än att de kanske träffas några timmar i månaden. Nu vill han resa utomlands med de två yngre, samt tillsammans med sin sambo. Kan jag ”åka dit” på detta då jag vet att han är en fara p.g.a. av alkoholen? Vet att jag är skyldig att skydda mina barn mot fara och det även att det är mot deras pappa. Nu är de så stora att de kan klara sig själva och de vill resa med honom. Vad ska jag göra?

Svar:

Hej,

Jag tolkar din fråga som flerdelad, beroende på hur man tolkar begreppet ”åka dit”.

  1. Om du med ”åka dit” menar att du får ett straff för något brott, så är svaret – med största sannolikhet, nej. Det förutsätter först och främst att något dåligt händer barnen under resan och att dit medgivande för dem att åka också skulle ge dig straffrättsligt ansvar för den händelsen. Den tanken är mycket långsökt.
  2. Om du med ”åka dit” menar att du blir av med vårdnaden – nej. Oberoende av hur gamla barnen är så bestämmer vårdnadshavaren om de ska få åka. Barnen har ett dock ökat inflytande med ökad ålder, vilket gör ett nekande av resan med sin far mer orimlig för de äldre barnen. Att neka dem umgänge skulle kunna vägas in i en vårdnadstvist, i vart fall i teorin. Men det är inte så sannolikt att det skulle få övervikt. Det beror dock tyvärr också även på andra faktorer, som jag inte vet om. Det är därför svårt att ge ett säkert svar.
  3. Om du med ”åka dit” menar att socialtjänsten skulle ta barnen – det går inte att utesluta. Det verkar inte stå troligt att det skulle ske, utifrån de få saker du beskriver, men det beror också på händelseförloppet och era övriga förhållanden vilket jag inte vet något om.

Är du osäker – konsultera alltid juridiskt ombud.

Jens Sjölund

Advokat

Prio Advokatbyrå

STATLIGA OMHÄNDERTAGANDEN – PSYKIATRISK TVÅNGSVÅRD

LAGEN OM PSYKIATRISK TVÅNGSVÅRD

En person som har en allvarlig psykisk störning kan tvingas att bli vårdad mot sin vilja med så kallad psykiatrisk tvångsvård.

Det är ett stort ingrepp i integriteten att tvingas till vård, men ibland kan det vara nödvändigt om man till exempel är psykotisk och har självmordstankar, eller är farlig för andra människor. Då kan man behöva vård dygnet runt på ett sjukhus, så kallad sluten psykiatrisk tvångsvård.

Ibland kan man få vården inom det som kallas öppen psykiatri.

För att sluten tvångsvård enligt LPT (Lagen om psykiatrisk tvångsvård) ska bli aktuellt måste följande villkor vara uppfyllda:

  • Personen lider av en allvarlig psykisk störning. Allvarlig psykisk störning är ett svenskt juridiskt begrepp och inte en medicinsk term. Begreppet avser psykotiskt tillstånd med förvirring, tankestörningar, hallucinationer eller vanföreställningar. Även depressioner utan psykotiska symtom där risk för självmord föreligger och mer uttalade personlighetsstörningar med impulsgenombrott av psykotisk karaktär eller stark tvångsmässigt beteende räknas som allvarlig psykisk störning
  • Personen har ett oundgängligt behov av psykiatrisk vård (vården kan ej tillgodoses på annat sätt än genom inläggning).
  • Personen motsätter sig frivillig vård eller att det ”till följd av patientens psykiska tillstånd finns grundad anledning att anta att vården inte kan ges med hans eller hennes samtycke”.

 

Vårdintyg

När man har en allvarlig psykisk störning och inte går med på frivillig vård måste man bli undersökt av en läkare som kan utfärda ett vårdintyg. Läkaren får bara utfärda vårdintyg om villkoren i lagen om psykiatrisk tvångsvård är uppfyllda.

Ibland kan undersökningen inte göras på grund av att man vägrar eller är våldsam. Då har läkaren möjlighet att tillkalla hjälp från polisen, som till exempel kan ta sig in i bostaden eller hämta till läkarundersökningen.

I ett vårdintyg beskriver läkaren vilka skäl det finns för tvångsvård. Tvångsvård får bara ges om patienten är svårt psykiskt sjuk och verkligen behöver vård. Dessutom måste det vara så att patienten själv motsätter sig vård. Syftet med tvångsvården är att patienten ska bli så frisk att hen frivilligt kan ta emot den vård hen behöver.

När man kommer till sjukhuset eller vårdinrättningen blir man undersökt på nytt. Sedan ska chefsöverläkaren inom ett dygn besluta om man ska tas in för sluten psykiatrisk tvångsvård eller inte. Chefsöverläkarens beslut ska grunda sig på undersökningen och vårdintyget. Det får inte vara samma läkare som har skrivit vårdintyget som fattar beslut om sluten psykiatrisk tvångsvård.

 

Vårdplan

En vårdplan ska upprättas så snart som möjligt efter beslutet om tvångsvård. I vårdplanen ska det stå i stora drag vad vården ska innehålla, både på kort och längre sikt.

Tvångsåtgärder får användas ”om de står i rimlig proportion till syftet med åtgärderna”. Finns det möjlighet att bedriva vård med mindre ingripande åtgärder så ska dessa tillämpas. Tvång ska användas så skonsamt som möjligt. Tvångsåtgärder enligt lagen kan innefatta kortvarig fastspänning, avgränsning från andra patienter och inskränkning att använda elektroniska kommunikationstjänster (telefon, internet). Åtgärder som att lägga i bälte och avskilja patienten från övriga patienter är alltså reglerade och beslutas av chefsöverläkaren. Chefsöverläkaren är ytterst ansvarig för vård och behandling och är enligt lag tvungen att rapportera sina bedömningar gällande tvångsåtgärder till IVO- “Inspektionen för vård och omsorg”.  Fastspänning och avskiljande från övriga får endast ske under kortare tid. Vid fastspänning ska det finnas vårdpersonal närvarande.

 

Förvaltningsrätten kan förlänga tvångsvården

Om chefsöverläkaren anser att tvångsvården måste fortsätta längre tid än fyra veckor ska det prövas av förvaltningsrätten. Då har man som patient rätt till ett offentligt biträde. Det är en advokat eller som kan vara behjälplig under processen i förvaltningsrätten. Vi på Prio advokatbyrå åtar oss dessa mål. En muntlig förhandling med rätten och sakkunnige läkaren, behandlande läkaren samt personen som är under tvångsvård med sitt offentliga biträde närvarar. I den muntliga förhandlingen tar man upp yrkanden och grunder och där har hen möjlighet att framföra sina åsikter och önskemål.

Förvaltningsrätten kan besluta om fortsatt vård under högst fyra månader. Därefter kan förvaltningsrätten göra en ny prövning och ge chefsöverläkaren rätt att fortsätta tvångsvården med högst sex månader åt gången. Tvångsvården kan pågå under flera år, men det är ovanligt.

Beslut från förvaltningsrätten kan överklagas inom tre veckor med hjälp av det offentliga biträdet.

Unga afghaner är inte barn – om ett mål från Migrationsöverdomstolen

Migrationsöverdomstolen har den 10 april 2018 i mål UM 14311-17 meddelat en dom som kortfattat innebär att en ung afghansk person som är strax över 18 år inte kan jämställas med en minderårig person från Afghanistan, som i enlighet med MIG 2017:6 under vissa omständigheter beviljas status så som alternativt skyddsbehövande 4 kap. 2 § utlänningslagen.

Bakgrund
Migrationsöverdomstolen har sedan tidigare, genom MIG 2017:6, slagit fast att det våld och andra övergrepp som ett barn riskerar att utsättas för i Afghanistan är av sådan karaktär att det bedöms utgöra omänsklig eller förnedrande behandling. Av domen framgår att barn i Afghanistan är särskilt utsatta för det våld som förekommer i landet. De riskerar att utsättas för barnarbete, sexuellt utnyttjande, prostitution, tvångsäktenskap samt tvångsrekrytering till någon av de stridande parterna. Migrationsöverdomstolen bedömde, mot bakgrund av detta, att ett barn som saknar nätverk i Afghanistan riskerar omänsklig eller förnedrande behandling om denne tvingas att bosätta sig där. Därmed bedömdes det finnas en sådan individuell och specifik risk för att barnet utsätts för övergrepp att alternativ skyddsstatusförklaring ska beviljas. Domen har prejudicerande verkan och barn beviljas under dessa förutsättningar i regel uppehållstillstånd så som alternativt skyddsbehövande.

Rättsläget innan den nu meddelade domen
Barn är enligt utlänningslagen alla personer under 18 år. Frågan som uppstod i och med MIG 2017:6 var dock hur bedömningen skulle göras i de fall förutsättningarna är desamma/liknande men sökanden nyligen fyllt 18 år eller är strax över 18 år. Närmare, huruvida de praktiska förutsättningarna då ändras på så vis att personen i fråga inte längre bedöms riskera att utsättas för samma skyddsgrundande behandling som barn bedömdes göra i enlighet med MIG 2017:6. Migrationsdomstolarna i Sverige har inte varit helt eniga i denna fråga. Under resterande del av 2017 samt i början av 2018 gjordes olika bedömningar vid migrationsdomstolarna i denna prövning trots att förutsättningarna för berörda personer i flera fall var lika (bl.a. bristande lokalkännedom och bristande nätverk).

Den nya domen
I det nu aktuella målet bedömde Migrationsdomstolen att sökanden, med hänsyn till bristen på nätverk, personens unga ålder, bristen på lokalkännedom, samt den rådande situationen i landet och det faktum att personen tillhörde en utsatt minoritet, riskerar att hamna i en liknande situation som ett barn riskerar att göra. Migrationsöverdomstolen upphäver dock Migrationsdomstolens dom.

1 kap. 10 § utlänningslagen rör barn och stadgar att i de fall som rör barn ska särskilt beaktas vad hänsynen till barnets hälsa och utveckling samt barnets bästa i övrigt kräver. Migrationsöverdomstolen fastslår nu att denna bestämmelse inte kan tillämpas analogt för att ta liknande särskild hänsyn för en person över 18 år (i denna del hänvisar domstolen till 1 kap. 2 § utlänningslagen och jmf. MIG 2007:14).

Domstolen konstaterar vidare att prövningen av skyddsskälen för ett barn respektive en vuxen skiljer sig åt i flera avseenden samt att en del former av illabehandling är barnspecifika och därmed inte skyddsgrundande för vuxna. Vidare slår domstolen fast att bedömningen av om annan behandling är skyddsgrundande kan skilja sig åt beroende på om sökanden är under 18 år eller vuxen. Dock konstaterar domstolen att det kan finnas exceptionella fall där det finns anledning att jämställa en person som är 18 år eller något äldre med ett barn vid skyddsbehovsbedömningen, exempelvis när en persons utveckling och mognad har stannat på ett barns nivå på grund av förföljelse.

Avslutningsvis i denna del slår domstolen fast att de förhållanden att sökanden saknar nätverk och lokalkännedom inte innebär att det finns anledning att jämställa honom med ett barn vid skyddsbehovsbedömningen samt att det inte heller i övrigt i målet framkommit sådana skäl att göra det.

Domstolen övergick sedan till en prövning av sökandens personliga förhållanden och med beaktande av situationen i Afghanistan och fann att varken dessa var för sig eller vi en sammantagen bedömning kunde innebära risk för skyddsgrundande behandling på så sätt att sökanden kunde beviljas status som flykting eller som alternativt skyddsbehövande.

Lovisa Lindstrand

Biträdande jurist

Statliga omhändertaganden – en bloggserie – del 2 – häktning

Kortare genomgång av häktningsinstitutet

Häktning är ett slags frihetsberövande som beslutas av domstolen på begäran av åklagaren. I de flesta fallen inleds ett frihetsberövande av att den enskilde grips av polis och därefter anhålls efter beslut av åklagaren. Vid alla typer av frihetsberövande kan du framställa ett krav på att ha en advokat närvarande när du talar med polisen.

Häktning regleras i 24 kapitlet rättegångsbalken. Reglerna om häktning är komplexa och det finns en rad olika situationer som behandlas i detta kapitel, allt från när man kan häkta någon i dess frånvaro till vilka möjligheter åklagaren har att begära att den häktade ska avskärmas helt från kontakt med omvärlden (restriktioner). Nedan följer en mycket kort redogörelse kring häktningsinstitutet.

Att häkta en person är inte okontroversiellt. Det är ett oerhört stort ingripande i den enskildes rörlighet. Vi har också en oskuldspresumtion. Den som är misstänkt för ett brott ska behandlas som oskyldig tills motsatsen har bevisats. Trots detta finns alltså möjligheten för en åklagare att begära att en person som misstänkts för ett brott ska tas i förvar i väntan på en eventuell rättegång. En annan faktor som gör häktningsinstitutet speciellt, till skillnad mot gripande och anhållande, är att häktning inte tidsbegränsad. Det finns fall där personer sitter häktade under långa tidsperioder. I regel gäller det vid misstanke om allvarliga brott där utredningsåtgärderna tar lång tid, t.ex. DNA-analyser.

Häktning vid misstanke om brott regleras av de inledande bestämmelserna i 24 kap. rättegångsbalken. Den viktigaste av dessa regler är den s.k. huvudregeln. För häktning enligt denna bestämmelse, krävs dels att någon på sannolika skäl är misstänkt för ett brott, för vilket är föreskrivet fängelse i minst ett år, dels att minst en av de särskilda häktningsgrunderna föreligger (återkommer nedan om dessa). Vidare får häktning inte ske om det kan antas att enbart böter kommer att utdömas. Häktning kan dock i vissa fall ske även för bötesbrott. Det krävs då att antingen den misstänktes identitet inte kan fastställas, eller att denne har hemvist utanför riket och det därför finns risk för att han undandrar sig lagföring eller straff.

Huvudregeln är alltså att det ska finnas sannolika skäl. Men även den som skäligen misstänkt för ett brott kan häktas, om det är synnerligen viktigt i avvaktan på ytterligare utredning. Skäligen misstänkt är en lägre misstankegrad än misstänkt på sannolika skäl. Dessa fall bygger på att åklagaren inte inom vissa lagstadgade tidsfrister kan få fram så mycket bevisning för brottsmisstanken att nivån sannolika skäl helt uppnås men där det finns grundad anledning att tro att den fortsatta utredningen snart kommer kunna leda till en ökad säkerhet i fråga om misstanken.
Häktning förutsätter vidare i enlighet med proportionalitetsprincipen (24 kap. 1 § 3 st. RB), att skälen för frihetsberövandet uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse.

I det flesta fall skickar åklagaren in en häktningsframställan där denne anger att den misstänkte är på sannolika skäl misstänkt för ett visst brott. För att domstolen ska, efter en häktningsförhandling, ska kunna häkta den misstänkte krävs då att det med hänsyn till brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållande eller någon annan omständighet finns risk för att denne
1. avviker eller på något annat sätt undandrar sig lagföring eller straff,
2. genom att undanröja bevis eller på något annat sätt försvårar sakens utredning eller
3. fortsätter sin brottsliga verksamhet.

Den första situationen (1) kallas flyktfara. Att hindra någon från att fly före rättegången och den eventuella straffverkställigheten, har alltid varit en av häktningens primära funktioner. Det är vanligt att flyktfara kombineras med någon av de övriga häktningsgrunderna. Detta gäller särskilt kombinationen flykt- och kollusionsfara.

Den andra situationen (2) går under namnet kollusionsfara. En häktning grundad på kollusionsfara syftar till att förhindra att den misstänkte undanröjer bevisning eller på något annat sätt försvårar utredningen av brottet. Den har således enbart en bevissäkrande funktion. Det kan t.ex. vara så att man är rädd att den misstänkte ska söka upp målsäganden och påverka denne till att ta tillbaka sina uppgifter. När fler är misstänkta för ett brott finns det också ett intresse av att hindra dem till att ”prata ihop sig”. Det ska dock poängteras att även en misstänkt har rätt att prata med potentiella vittnen. Ett tidigt och aktivt försvar kan vara nyckeln till ett lyckat resultat senare.

Den tredje situationen (3) kallas recidivfara. Domstolen har här att avgöra om det föreligger risk för att den misstänkte kommer att fortsätta sin brottsliga verksamhet. Detta skall göras mot bakgrund av samma bedömningsunderlag som vid bedömningen av övriga häktningsgrunder. Detta utgörs av: brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållande och slutligen en samlingskategori, som betecknas som övriga omständigheter. Recidivfara är den form av de särskilda häktningsskälen som används mest. Recidivgrunden skiljer sig från punkterna 1 och 2, genom att den huvudsakligen är motiverad av samhällsskydd. Staten ska se till att den misstänkte inte begår några ytterligare brott.

Domstolens beslut om att den misstänkte ska häktas kan överklagas till hovrätten. Det finns ingen tidsfrist för sådant överklagande. När domstolen beslutar om häktning ska den samtidigt ange när åtal i målet ska väckas. Om åtal inte väcks vid denna tid kan åklagaren begära att den häktade ska fortsätta sitta häktad. Det hålls då en omhäktningsförhandling i tingsrätten.

Vid alla frihetsberövanden är det centralt att du har en skicklig advokat vid din sida. Du har rätt att önska en viss advokat. Advokaterna på Prio Advokatbyrå är vana att företräda frihetsberövade.

Jonas Kirschon
Advokat vid Prio Advokatbyrå

Statliga omhändertaganden – en bloggserie – del 1 – LVU från socialtjänsten

Tvångsomhändertaganden från socialtjänsten

Ett område som vi på advokatbyrån arbetar mycket med är när socialtjänsten tar hand om unga med tvång, utan att föräldrarna och barnet (eller någon av dem) håller med om det. Ett tvångsomhändertagande av ett barn är en av de mest ingripande åtgärder som staten gör. Hur och varför detta går till förklaras övergripande i detta blogginlägg.

 

Utgångspunkter om socialtjänstens arbete

Socialtjänsterna runtom i landet ansvarar för att utreda händelser kring barn. Utgångspunkten för socialtjänsternas arbete är att de arbetar med stöd av socialtjänstlagen när unga och familjers ärenden handläggs. Socialtjänsten har skyldighet att utreda barn och deras familjer när anmälningar från polis, skola eller andra delar av samhället kommer till deras kännedom. Med stöd av denna lag kan socialtjänsten också besluta om insatser med godkännande från vårdnadshavarna, och barnet om hen är 15 år eller äldre. Det kan handla om familjebehandlingar, stödpersoner, andra boenden m.m. Behovet styr insatsen. Dessa insatser kan bara beslutas och genomföras så länge familjerna samtycker till insatsen.

 

Tvångsvård

I vissa fall behöver socialtjänsten besluta om tvångsvård av ett barn eller flera syskon. Det kan handla om barn som utsätts för en sådan behandling i hemmet som de behöver skydd mot. Det kan även handla om barn som själva har ett sådant förstörande beteende, för sig själva eller mot andra, att staten behöver hjälpa till med insatser för att de ska komma tillrätta med det felaktiga beteendet. Om ett tvångsomhändertagande ska göras av socialtjänsten så görs det, genom ett beslut att ansöka i de kommunala socialnämnderna. Om socialnämnden ansöker ska det prövas av de allmänna förvaltningsdomstolarna. Först görs det av förvaltningsrätterna och deras domar överklagas till kammarrätterna. Sista instans är Högsta förvaltningsdomstolen. Lagen som ger socialnämnden rätt att ansöka heter lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga, men kallas för LVU.

LVU är en skyddslag, som syftar till att skydda barnet. Barnets bästa ska vara styrande för alla beslut enligt den lagen. Det står i 1 § LVU. § Insatser inom socialtjänsten för barn och ungdom ska göras i samförstånd med den unge och hans eller hennes vårdnadshavare enligt bestämmelserna i socialtjänstlagen. Insatserna ska präglas av respekt för den unges människovärde och integritet.

Den som är under 18 år ska beredas vård med tvång enligt LVU om någon av de situationer som anges i 2 eller 3 § föreligger och det kan antas att behövlig vård inte kan ges den unge med samtycke av den eller dem som har vårdnaden om honom eller henne och, när den unge har fyllt 15 år, av honom eller henne själv. Vård med stöd av 3 § får vissa fall även beredas den som har fyllt 18 men inte 20 år.

Tvångsvård får inte ske om föräldrarna och barnet som är över 15 år lämnar sitt samtycke till den vårdplan som ges, och domstolarna och socialtjänsten anser att samtycket går att lita på.

 

De s.k. miljöfallen – 2 §

Regeln anger att barnet ska tas om hand när den unges hälsa eller utveckling riskerar att skadas

  • på grund av fysisk eller psykisk misshandel,
  • otillbörligt utnyttjande,
  • brister i omsorgen eller
  • något annat förhållande i hemmet.

Risken för sådan skada får inte hypotetisk, utan den ska vara påtaglig. Det måste finnas konkreta händelser som visar på sådan risk.

 

Den unges egna beteende – 3 §

Regeln anger att tvångsvård också ska beslutas om den unge utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk att skadas genom

–                          missbruk av beroendeframkallande medel,

–                          brottslig verksamhet eller

–                          något annat socialt nedbrytande beteende.

Vård skall också beslutas om den som dömts till sluten ungdomsvård för ett brott – när den ungdomsvården tar slut – om hen bedöms vara i uppenbart behov av fortsatt vård för att inte löpa sådan risk som avses i ovan.

 

Brådskande – omedelbara – omhändertaganden

Ibland behöver socialtjänsten agera så fort att den inte hinner begära domstolens godkännande. Då kan socialnämnden, eller en ordförande eller vice ordförande i socialnämnden, besluta att ta om hand om barnet. Därefter anmäls det till förvaltningsrätten, som prövar om det var rätt eller inte efter att föräldrarna och barnen genom sina jurister/advokater får chans att yttra sig först. För att det ska anses rätt krävs att förutsättningarna i 6 § LVU är uppfyllda. Där står att det ska vara sannolikt att –               den unge behöver beredas vård med stöd av denna lag (alltså kunna vårdas i beteende- eller miljöfallen), och

–                         rättens beslut om vård inte kan avvaktas med hänsyn till risken för den unges hälsa eller utveckling eller till att den fortsatta utredningen allvarligt kan försvåras eller vidare åtgärder hindras.

Detta är ofta vad som inleder LVU-målet i domstolarna. Det är allt som oftast också här vi advokater kopplas in. Kom ihåg att du som är part i ett LVU-mål har rätt att välja vilken advokat du vill ha. Du anmäler ditt val av ombud till förvaltningsrätten, men oftast går det bra att låta socialtjänsten framföra det till domstolen. Det är då viktigt att du hittar en advokat eller jurist som är kunnig och framförallt som du känner att du har förtroende för.

 

Domstolsprocessen

Utgångspunkten i den här typen av mål är att det sker skriftligt. Parterna har alltid rätt ha muntlig förhandling i domstolen, där alla träffar de fyra domare (en juristdomare och fyra nämndemän) som avgör målet. De tar upp förhör med parterna och hör inställning och advokaternas pläderingar. Staten betalar för advokaternas arbete, det kallas att staten utser ett offentligt biträde. Oftast får föräldrarna ett biträde, och barnet ett biträde. Om föräldrarna inte kommer överens får de varsitt.

Muntlig förhandling är obligatoriskt vid ansökan om LVU, men sker oftast inte vid omedelbara omhändertaganden (även om man kan begära och få det). Förhandlingen sker nästan alltid inom stängda dörrar, då målet rör känsliga uppgifter om barn. Det betyder att allmänheten inte får närvara och se på förhandlingen. Efter förhandlingen är det vanligaste att domstolen avgör målet genom en skriftlig dom inom några veckor efter förhandlingen. Domstolen har också möjlighet meddela sin dom muntligt vid förhandlingen, men detta är ovanligt.

 

Domstolens möjliga avgöranden

Domen kan antingen falla ut på det sättet att ansökan bifalls, eller avslås.[1]

Vid bifall ska barnet tas om hand och tvångsvården ska genomföras.

Avslås ansökan så upphävs tvångsvården och – om anledningen till är att det inte anses föreligga ett behov av vård – så ska barnet komma hem. Avslår domstolen istället ansökan för att det finns ett tillförlitligt samtycke – då ska vården fortsätta (men alltså i frivillig form).

Det är viktigt att komma ihåg att domstolen oftast inte lägger sig i frågan om hur vården ska genomföras, t.ex. om den ska utövas i jourhem, familjehem eller SIS-hem, eller om den ska förenas med behandlingsåtgärder och i så fall vilka.

 

Längden på ett tvångsomhändertagande

Ett tvångsomhändertagande ska övervägas var sjätte månad av socialtjänsten, tidpunkterna beräknas olika beroende på vilket typ av omhändertagande det handlar om. Oftast avslutas tvångsomhändertaganden när socialtjänsten tycker att risken för att barnets hälsa och utveckling skadas inte finns längre. Men det finns tvångsomhändertaganden som fortsätter i flera år. Ett tvångsomhändertagande enligt LVU kan förlängas till barnet är 18 år (miljöfallen) eller 20 år gammalt (i beteendefallen). Om det pågår i tre år ska socialtjänsten normalt begära att vårdnaden flyttas över till den som har hand om barnet.

 

Överklagande

Är man som part missnöjd med domen kan man överklaga den. Överklagandet görs inom tre veckor från att domen delgavs till parten och det skickas till kammarrätten. Det blir oftast en muntlig förhandling till där, även om det som har varit del av den tidigare domstolens prövning är material även i kammarrätten.

Även vissa andra beslut enligt LVU kan prövas av domstolarna på överklagande. Det rör bl.a. beslut om placering, flyttning av barnet, umgängesbegränsningar och flyttningar. Att förklara dessa saker faller utanför detta blogginlägg.

 

 

Jens Sjölund

Advokat, Prio advokatbyrå

[1] Målet kan också avvisas om det t.ex. finns ett formellt fel. Målet kan även eller avskrivas om ansökan återkallas från nämndens sida. Men dessa utgångar är ovanliga.

Fullmakt – är det ett alternativ till att ändra vårdnaden?

Fråga;

Jag har ensam vårdnad om min 12-åring. Vill p.g.a. utlandsvistelse ha gemensam vårdnad med pappan och vi är överens. Familjerätten säger jag måste skriva avtal här på konsulatet. Men nu ska jag flytta till tredje land så familjerättens papper hinner inte komma fram. Kan jag i stället skriva en egen fullmakt med två vittnen till pappan på obestämd eller viss tid så han kan ta beslut angående skola, sjukvård etc.?

 

Svar:

Vårdnaden kan inte överlåtas på viss tid, men en fullmakt kan skriva på viss tid. Du behöver inte bevittna den, men det skadar inte. Att använda vittnen till en sådan sak görs framförallt för att säkra bevisning för framtida domstolstvist, men det är inget krav.

Även om detta svar riskerar att komma dig tillhanda för sent så föreslår jag att du låter familjerätten skicka pappren till dig via e-post. Så skriver du ut, undertecknar dem och låter konsulatet skicka dem till familjerätten, alternativt att du skickar dem själv till familjerätten så får barnets pappa gå dit och skriva på dem.

Lycka till!