Unga afghaner är inte barn – om ett mål från Migrationsöverdomstolen

Migrationsöverdomstolen har den 10 april 2018 i mål UM 14311-17 meddelat en dom som kortfattat innebär att en ung afghansk person som är strax över 18 år inte kan jämställas med en minderårig person från Afghanistan, som i enlighet med MIG 2017:6 under vissa omständigheter beviljas status så som alternativt skyddsbehövande 4 kap. 2 § utlänningslagen.

Bakgrund
Migrationsöverdomstolen har sedan tidigare, genom MIG 2017:6, slagit fast att det våld och andra övergrepp som ett barn riskerar att utsättas för i Afghanistan är av sådan karaktär att det bedöms utgöra omänsklig eller förnedrande behandling. Av domen framgår att barn i Afghanistan är särskilt utsatta för det våld som förekommer i landet. De riskerar att utsättas för barnarbete, sexuellt utnyttjande, prostitution, tvångsäktenskap samt tvångsrekrytering till någon av de stridande parterna. Migrationsöverdomstolen bedömde, mot bakgrund av detta, att ett barn som saknar nätverk i Afghanistan riskerar omänsklig eller förnedrande behandling om denne tvingas att bosätta sig där. Därmed bedömdes det finnas en sådan individuell och specifik risk för att barnet utsätts för övergrepp att alternativ skyddsstatusförklaring ska beviljas. Domen har prejudicerande verkan och barn beviljas under dessa förutsättningar i regel uppehållstillstånd så som alternativt skyddsbehövande.

Rättsläget innan den nu meddelade domen
Barn är enligt utlänningslagen alla personer under 18 år. Frågan som uppstod i och med MIG 2017:6 var dock hur bedömningen skulle göras i de fall förutsättningarna är desamma/liknande men sökanden nyligen fyllt 18 år eller är strax över 18 år. Närmare, huruvida de praktiska förutsättningarna då ändras på så vis att personen i fråga inte längre bedöms riskera att utsättas för samma skyddsgrundande behandling som barn bedömdes göra i enlighet med MIG 2017:6. Migrationsdomstolarna i Sverige har inte varit helt eniga i denna fråga. Under resterande del av 2017 samt i början av 2018 gjordes olika bedömningar vid migrationsdomstolarna i denna prövning trots att förutsättningarna för berörda personer i flera fall var lika (bl.a. bristande lokalkännedom och bristande nätverk).

Den nya domen
I det nu aktuella målet bedömde Migrationsdomstolen att sökanden, med hänsyn till bristen på nätverk, personens unga ålder, bristen på lokalkännedom, samt den rådande situationen i landet och det faktum att personen tillhörde en utsatt minoritet, riskerar att hamna i en liknande situation som ett barn riskerar att göra. Migrationsöverdomstolen upphäver dock Migrationsdomstolens dom.

1 kap. 10 § utlänningslagen rör barn och stadgar att i de fall som rör barn ska särskilt beaktas vad hänsynen till barnets hälsa och utveckling samt barnets bästa i övrigt kräver. Migrationsöverdomstolen fastslår nu att denna bestämmelse inte kan tillämpas analogt för att ta liknande särskild hänsyn för en person över 18 år (i denna del hänvisar domstolen till 1 kap. 2 § utlänningslagen och jmf. MIG 2007:14).

Domstolen konstaterar vidare att prövningen av skyddsskälen för ett barn respektive en vuxen skiljer sig åt i flera avseenden samt att en del former av illabehandling är barnspecifika och därmed inte skyddsgrundande för vuxna. Vidare slår domstolen fast att bedömningen av om annan behandling är skyddsgrundande kan skilja sig åt beroende på om sökanden är under 18 år eller vuxen. Dock konstaterar domstolen att det kan finnas exceptionella fall där det finns anledning att jämställa en person som är 18 år eller något äldre med ett barn vid skyddsbehovsbedömningen, exempelvis när en persons utveckling och mognad har stannat på ett barns nivå på grund av förföljelse.

Avslutningsvis i denna del slår domstolen fast att de förhållanden att sökanden saknar nätverk och lokalkännedom inte innebär att det finns anledning att jämställa honom med ett barn vid skyddsbehovsbedömningen samt att det inte heller i övrigt i målet framkommit sådana skäl att göra det.

Domstolen övergick sedan till en prövning av sökandens personliga förhållanden och med beaktande av situationen i Afghanistan och fann att varken dessa var för sig eller vi en sammantagen bedömning kunde innebära risk för skyddsgrundande behandling på så sätt att sökanden kunde beviljas status som flykting eller som alternativt skyddsbehövande.

Lovisa Lindstrand

Biträdande jurist

Statliga omhändertaganden – en bloggserie – del 2 – häktning

Kortare genomgång av häktningsinstitutet

Häktning är ett slags frihetsberövande som beslutas av domstolen på begäran av åklagaren. I de flesta fallen inleds ett frihetsberövande av att den enskilde grips av polis och därefter anhålls efter beslut av åklagaren. Vid alla typer av frihetsberövande kan du framställa ett krav på att ha en advokat närvarande när du talar med polisen.

Häktning regleras i 24 kapitlet rättegångsbalken. Reglerna om häktning är komplexa och det finns en rad olika situationer som behandlas i detta kapitel, allt från när man kan häkta någon i dess frånvaro till vilka möjligheter åklagaren har att begära att den häktade ska avskärmas helt från kontakt med omvärlden (restriktioner). Nedan följer en mycket kort redogörelse kring häktningsinstitutet.

Att häkta en person är inte okontroversiellt. Det är ett oerhört stort ingripande i den enskildes rörlighet. Vi har också en oskuldspresumtion. Den som är misstänkt för ett brott ska behandlas som oskyldig tills motsatsen har bevisats. Trots detta finns alltså möjligheten för en åklagare att begära att en person som misstänkts för ett brott ska tas i förvar i väntan på en eventuell rättegång. En annan faktor som gör häktningsinstitutet speciellt, till skillnad mot gripande och anhållande, är att häktning inte tidsbegränsad. Det finns fall där personer sitter häktade under långa tidsperioder. I regel gäller det vid misstanke om allvarliga brott där utredningsåtgärderna tar lång tid, t.ex. DNA-analyser.

Häktning vid misstanke om brott regleras av de inledande bestämmelserna i 24 kap. rättegångsbalken. Den viktigaste av dessa regler är den s.k. huvudregeln. För häktning enligt denna bestämmelse, krävs dels att någon på sannolika skäl är misstänkt för ett brott, för vilket är föreskrivet fängelse i minst ett år, dels att minst en av de särskilda häktningsgrunderna föreligger (återkommer nedan om dessa). Vidare får häktning inte ske om det kan antas att enbart böter kommer att utdömas. Häktning kan dock i vissa fall ske även för bötesbrott. Det krävs då att antingen den misstänktes identitet inte kan fastställas, eller att denne har hemvist utanför riket och det därför finns risk för att han undandrar sig lagföring eller straff.

Huvudregeln är alltså att det ska finnas sannolika skäl. Men även den som skäligen misstänkt för ett brott kan häktas, om det är synnerligen viktigt i avvaktan på ytterligare utredning. Skäligen misstänkt är en lägre misstankegrad än misstänkt på sannolika skäl. Dessa fall bygger på att åklagaren inte inom vissa lagstadgade tidsfrister kan få fram så mycket bevisning för brottsmisstanken att nivån sannolika skäl helt uppnås men där det finns grundad anledning att tro att den fortsatta utredningen snart kommer kunna leda till en ökad säkerhet i fråga om misstanken.
Häktning förutsätter vidare i enlighet med proportionalitetsprincipen (24 kap. 1 § 3 st. RB), att skälen för frihetsberövandet uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse.

I det flesta fall skickar åklagaren in en häktningsframställan där denne anger att den misstänkte är på sannolika skäl misstänkt för ett visst brott. För att domstolen ska, efter en häktningsförhandling, ska kunna häkta den misstänkte krävs då att det med hänsyn till brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållande eller någon annan omständighet finns risk för att denne
1. avviker eller på något annat sätt undandrar sig lagföring eller straff,
2. genom att undanröja bevis eller på något annat sätt försvårar sakens utredning eller
3. fortsätter sin brottsliga verksamhet.

Den första situationen (1) kallas flyktfara. Att hindra någon från att fly före rättegången och den eventuella straffverkställigheten, har alltid varit en av häktningens primära funktioner. Det är vanligt att flyktfara kombineras med någon av de övriga häktningsgrunderna. Detta gäller särskilt kombinationen flykt- och kollusionsfara.

Den andra situationen (2) går under namnet kollusionsfara. En häktning grundad på kollusionsfara syftar till att förhindra att den misstänkte undanröjer bevisning eller på något annat sätt försvårar utredningen av brottet. Den har således enbart en bevissäkrande funktion. Det kan t.ex. vara så att man är rädd att den misstänkte ska söka upp målsäganden och påverka denne till att ta tillbaka sina uppgifter. När fler är misstänkta för ett brott finns det också ett intresse av att hindra dem till att ”prata ihop sig”. Det ska dock poängteras att även en misstänkt har rätt att prata med potentiella vittnen. Ett tidigt och aktivt försvar kan vara nyckeln till ett lyckat resultat senare.

Den tredje situationen (3) kallas recidivfara. Domstolen har här att avgöra om det föreligger risk för att den misstänkte kommer att fortsätta sin brottsliga verksamhet. Detta skall göras mot bakgrund av samma bedömningsunderlag som vid bedömningen av övriga häktningsgrunder. Detta utgörs av: brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållande och slutligen en samlingskategori, som betecknas som övriga omständigheter. Recidivfara är den form av de särskilda häktningsskälen som används mest. Recidivgrunden skiljer sig från punkterna 1 och 2, genom att den huvudsakligen är motiverad av samhällsskydd. Staten ska se till att den misstänkte inte begår några ytterligare brott.

Domstolens beslut om att den misstänkte ska häktas kan överklagas till hovrätten. Det finns ingen tidsfrist för sådant överklagande. När domstolen beslutar om häktning ska den samtidigt ange när åtal i målet ska väckas. Om åtal inte väcks vid denna tid kan åklagaren begära att den häktade ska fortsätta sitta häktad. Det hålls då en omhäktningsförhandling i tingsrätten.

Vid alla frihetsberövanden är det centralt att du har en skicklig advokat vid din sida. Du har rätt att önska en viss advokat. Advokaterna på Prio Advokatbyrå är vana att företräda frihetsberövade.

Jonas Kirschon
Advokat vid Prio Advokatbyrå

Statliga omhändertaganden – en bloggserie – del 1 – LVU från socialtjänsten

Tvångsomhändertaganden från socialtjänsten

Ett område som vi på advokatbyrån arbetar mycket med är när socialtjänsten tar hand om unga med tvång, utan att föräldrarna och barnet (eller någon av dem) håller med om det. Ett tvångsomhändertagande av ett barn är en av de mest ingripande åtgärder som staten gör. Hur och varför detta går till förklaras övergripande i detta blogginlägg.

 

Utgångspunkter om socialtjänstens arbete

Socialtjänsterna runtom i landet ansvarar för att utreda händelser kring barn. Utgångspunkten för socialtjänsternas arbete är att de arbetar med stöd av socialtjänstlagen när unga och familjers ärenden handläggs. Socialtjänsten har skyldighet att utreda barn och deras familjer när anmälningar från polis, skola eller andra delar av samhället kommer till deras kännedom. Med stöd av denna lag kan socialtjänsten också besluta om insatser med godkännande från vårdnadshavarna, och barnet om hen är 15 år eller äldre. Det kan handla om familjebehandlingar, stödpersoner, andra boenden m.m. Behovet styr insatsen. Dessa insatser kan bara beslutas och genomföras så länge familjerna samtycker till insatsen.

 

Tvångsvård

I vissa fall behöver socialtjänsten besluta om tvångsvård av ett barn eller flera syskon. Det kan handla om barn som utsätts för en sådan behandling i hemmet som de behöver skydd mot. Det kan även handla om barn som själva har ett sådant förstörande beteende, för sig själva eller mot andra, att staten behöver hjälpa till med insatser för att de ska komma tillrätta med det felaktiga beteendet. Om ett tvångsomhändertagande ska göras av socialtjänsten så görs det, genom ett beslut att ansöka i de kommunala socialnämnderna. Om socialnämnden ansöker ska det prövas av de allmänna förvaltningsdomstolarna. Först görs det av förvaltningsrätterna och deras domar överklagas till kammarrätterna. Sista instans är Högsta förvaltningsdomstolen. Lagen som ger socialnämnden rätt att ansöka heter lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga, men kallas för LVU.

LVU är en skyddslag, som syftar till att skydda barnet. Barnets bästa ska vara styrande för alla beslut enligt den lagen. Det står i 1 § LVU. § Insatser inom socialtjänsten för barn och ungdom ska göras i samförstånd med den unge och hans eller hennes vårdnadshavare enligt bestämmelserna i socialtjänstlagen. Insatserna ska präglas av respekt för den unges människovärde och integritet.

Den som är under 18 år ska beredas vård med tvång enligt LVU om någon av de situationer som anges i 2 eller 3 § föreligger och det kan antas att behövlig vård inte kan ges den unge med samtycke av den eller dem som har vårdnaden om honom eller henne och, när den unge har fyllt 15 år, av honom eller henne själv. Vård med stöd av 3 § får vissa fall även beredas den som har fyllt 18 men inte 20 år.

Tvångsvård får inte ske om föräldrarna och barnet som är över 15 år lämnar sitt samtycke till den vårdplan som ges, och domstolarna och socialtjänsten anser att samtycket går att lita på.

 

De s.k. miljöfallen – 2 §

Regeln anger att barnet ska tas om hand när den unges hälsa eller utveckling riskerar att skadas

  • på grund av fysisk eller psykisk misshandel,
  • otillbörligt utnyttjande,
  • brister i omsorgen eller
  • något annat förhållande i hemmet.

Risken för sådan skada får inte hypotetisk, utan den ska vara påtaglig. Det måste finnas konkreta händelser som visar på sådan risk.

 

Den unges egna beteende – 3 §

Regeln anger att tvångsvård också ska beslutas om den unge utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk att skadas genom

–                          missbruk av beroendeframkallande medel,

–                          brottslig verksamhet eller

–                          något annat socialt nedbrytande beteende.

Vård skall också beslutas om den som dömts till sluten ungdomsvård för ett brott – när den ungdomsvården tar slut – om hen bedöms vara i uppenbart behov av fortsatt vård för att inte löpa sådan risk som avses i ovan.

 

Brådskande – omedelbara – omhändertaganden

Ibland behöver socialtjänsten agera så fort att den inte hinner begära domstolens godkännande. Då kan socialnämnden, eller en ordförande eller vice ordförande i socialnämnden, besluta att ta om hand om barnet. Därefter anmäls det till förvaltningsrätten, som prövar om det var rätt eller inte efter att föräldrarna och barnen genom sina jurister/advokater får chans att yttra sig först. För att det ska anses rätt krävs att förutsättningarna i 6 § LVU är uppfyllda. Där står att det ska vara sannolikt att –               den unge behöver beredas vård med stöd av denna lag (alltså kunna vårdas i beteende- eller miljöfallen), och

–                         rättens beslut om vård inte kan avvaktas med hänsyn till risken för den unges hälsa eller utveckling eller till att den fortsatta utredningen allvarligt kan försvåras eller vidare åtgärder hindras.

Detta är ofta vad som inleder LVU-målet i domstolarna. Det är allt som oftast också här vi advokater kopplas in. Kom ihåg att du som är part i ett LVU-mål har rätt att välja vilken advokat du vill ha. Du anmäler ditt val av ombud till förvaltningsrätten, men oftast går det bra att låta socialtjänsten framföra det till domstolen. Det är då viktigt att du hittar en advokat eller jurist som är kunnig och framförallt som du känner att du har förtroende för.

 

Domstolsprocessen

Utgångspunkten i den här typen av mål är att det sker skriftligt. Parterna har alltid rätt ha muntlig förhandling i domstolen, där alla träffar de fyra domare (en juristdomare och fyra nämndemän) som avgör målet. De tar upp förhör med parterna och hör inställning och advokaternas pläderingar. Staten betalar för advokaternas arbete, det kallas att staten utser ett offentligt biträde. Oftast får föräldrarna ett biträde, och barnet ett biträde. Om föräldrarna inte kommer överens får de varsitt.

Muntlig förhandling är obligatoriskt vid ansökan om LVU, men sker oftast inte vid omedelbara omhändertaganden (även om man kan begära och få det). Förhandlingen sker nästan alltid inom stängda dörrar, då målet rör känsliga uppgifter om barn. Det betyder att allmänheten inte får närvara och se på förhandlingen. Efter förhandlingen är det vanligaste att domstolen avgör målet genom en skriftlig dom inom några veckor efter förhandlingen. Domstolen har också möjlighet meddela sin dom muntligt vid förhandlingen, men detta är ovanligt.

 

Domstolens möjliga avgöranden

Domen kan antingen falla ut på det sättet att ansökan bifalls, eller avslås.[1]

Vid bifall ska barnet tas om hand och tvångsvården ska genomföras.

Avslås ansökan så upphävs tvångsvården och – om anledningen till är att det inte anses föreligga ett behov av vård – så ska barnet komma hem. Avslår domstolen istället ansökan för att det finns ett tillförlitligt samtycke – då ska vården fortsätta (men alltså i frivillig form).

Det är viktigt att komma ihåg att domstolen oftast inte lägger sig i frågan om hur vården ska genomföras, t.ex. om den ska utövas i jourhem, familjehem eller SIS-hem, eller om den ska förenas med behandlingsåtgärder och i så fall vilka.

 

Längden på ett tvångsomhändertagande

Ett tvångsomhändertagande ska övervägas var sjätte månad av socialtjänsten, tidpunkterna beräknas olika beroende på vilket typ av omhändertagande det handlar om. Oftast avslutas tvångsomhändertaganden när socialtjänsten tycker att risken för att barnets hälsa och utveckling skadas inte finns längre. Men det finns tvångsomhändertaganden som fortsätter i flera år. Ett tvångsomhändertagande enligt LVU kan förlängas till barnet är 18 år (miljöfallen) eller 20 år gammalt (i beteendefallen). Om det pågår i tre år ska socialtjänsten normalt begära att vårdnaden flyttas över till den som har hand om barnet.

 

Överklagande

Är man som part missnöjd med domen kan man överklaga den. Överklagandet görs inom tre veckor från att domen delgavs till parten och det skickas till kammarrätten. Det blir oftast en muntlig förhandling till där, även om det som har varit del av den tidigare domstolens prövning är material även i kammarrätten.

Även vissa andra beslut enligt LVU kan prövas av domstolarna på överklagande. Det rör bl.a. beslut om placering, flyttning av barnet, umgängesbegränsningar och flyttningar. Att förklara dessa saker faller utanför detta blogginlägg.

 

 

Jens Sjölund

Advokat, Prio advokatbyrå

[1] Målet kan också avvisas om det t.ex. finns ett formellt fel. Målet kan även eller avskrivas om ansökan återkallas från nämndens sida. Men dessa utgångar är ovanliga.

Fullmakt – är det ett alternativ till att ändra vårdnaden?

Fråga;

Jag har ensam vårdnad om min 12-åring. Vill p.g.a. utlandsvistelse ha gemensam vårdnad med pappan och vi är överens. Familjerätten säger jag måste skriva avtal här på konsulatet. Men nu ska jag flytta till tredje land så familjerättens papper hinner inte komma fram. Kan jag i stället skriva en egen fullmakt med två vittnen till pappan på obestämd eller viss tid så han kan ta beslut angående skola, sjukvård etc.?

 

Svar:

Vårdnaden kan inte överlåtas på viss tid, men en fullmakt kan skriva på viss tid. Du behöver inte bevittna den, men det skadar inte. Att använda vittnen till en sådan sak görs framförallt för att säkra bevisning för framtida domstolstvist, men det är inget krav.

Även om detta svar riskerar att komma dig tillhanda för sent så föreslår jag att du låter familjerätten skicka pappren till dig via e-post. Så skriver du ut, undertecknar dem och låter konsulatet skicka dem till familjerätten, alternativt att du skickar dem själv till familjerätten så får barnets pappa gå dit och skriva på dem.

Lycka till!

Förändrade förhållanden kring ditt barn

Vi besvarar regelbundet frågor på forumet Familjerätt på nätet. Här är vårt senaste svar på en fråga därifrån.

Fråga:

Jag har haft ensam vårdnad och allt ansvar för barnet sedan födseln. Pappan har haft umgänge varannan helg sedan barnet varit 3 år. Pappan har inte velat dela något mera ansvar. Barnet är nu 10 år.

 

Kan pappan komma efter så många år och kräva gemensam vårdnad? Han vill också att barnet ska komma och bo hos honom varannan vecka trots att varken barnet eller jag vill det?

 

Svar:

Det enkla svaret på frågan är – ja. Han har rätt att begära gemensam vårdnad, ändringar i boendet eller utökat umgänge. Det är dock inte säkert att han får det.

 

Han kan välja att gå två vägar. Den första, genom en ny överenskommelse som godkänns av socialtjänsten, är inte trolig eftersom den förutsätter din medverkan och att ni är överens. Det andra alternativet är att ansöka om stämning på dig i tingsrätten. Det kan både handla om att ni ska få gemensam vårdnad, men även en förändring i umgänget.

 

För att få en förändring i någon del av vårdnad, boende eller umgänge så måste det vara till barnets bästa med en ändring. Vad som är barnets bästa är olika från fall till fall och kan skilja från ditt barns fall till t.ex. ett annat barn som du känner. Bl.a. tas hänsyn till barnets vilja, med barnets stigande ålder och växande mognadsgrad. Det tas även hänsyn till eventuella risker för barnet. Om den ena föräldern är olämplig som vårdnadshavare eller om ni har sådana samarbetssvårigheter att ni inte kan enas om vårdnaden om barnet är domstolarna ofta försiktiga med att ändra vårdnadsförhållandena.

 

Mer säkert hur en vårdnadstvist för dig går är såklart omöjligt att säga utan att ha mer ingående uppgifter. För det fall att du hamnar i en vårdnadstvist bör du anlita advokat då det kan vara både svårt att förstå sig på den juridiska processen och vilken bevisning du bör anlita, samt inte att förglömma vilka åtgärder du ska be tingsrätten och Familjerätten/Socialtjänsten om. Du kan ha rätt till att få hjälp med betalningen för ett ombud från antingen din hemförsäkring (s.k. rättsskydd) eller från staten (s.k. rättshjälp), beroende på dina förutsättningar.

 

Adoption – hur gör man?

Fråga:

Jag och min fru har pratat i flera år om att jag ska adoptera hennes dotter som är 9 år nu i mars och vi har varit ett par sedan hon var 6 månader ungefär. Hur gör vi (jag)? Hennes biologiska pappa är ej med i bilden! Han har själv skrivit till min fru och bett om att jag ska adoptera!

Svar:

Hej,

Det bör finnas förutsättningar att adoptera dottern i detta fall. En tingsrätt gör en prövning av en adoptionsansökan, vilket innebär en kontroll av att i lagen angivna förutsättningar för adoption är uppfyllda. Prövningen är till en början rent formell. Det görs också en allmän lämplighetsprövning.

Vid den formella prövningen gäller att konstatera att vissa ålderskrav är uppfyllda, att erforderliga samtycken finns ingivna etc. Här skall endast ytterligare något beröras frågan om förälders medgivande till adoption. Enligt 4 kap. 5 a § FB krävs förälders samtycke till adoption av barn under 18 år. Kravet på samtycke är dock förenat med vissa undantag.

Samtycke krävs inte av förälder på okänd ort (4 kap. 5 a § andra stycket FB). Detta undantag blir ibland tillämpligt vid internationella adoptioner, t.ex. vid uppgift i handling från utländsk myndighet om ”förälder okänd”.

Samtycke krävs inte heller av förälder utan del i vårdnaden (4 kap. 5 a § andra stycket FB). Om en förälder påstås vara skild från vårdnaden skall detta styrkas med personbevis, dödsbevis eller i förekommande fall dom eller beslut angående vårdnaden. Avgörandet skall ha vunnit laga kraft.

Föräldrarna skall höras (om det kan ske) även om de inte är vårdnadshavare. Försiktighet bör iakttas vid internationella adoptioner (4 kap. 10 § tredje stycket FB).

Yttrande ska hämtas in från socialnämnden om barnet är under 18 år (4 kap. 10 § första stycket FB). Yttrande inhämtas från socialnämnden i den kommun där sökanden respektive den som har vårdnaden om barnet är folkbokförd. Socialnämnden skall, om det inte är olämpligt, söka klarlägga barnets inställning (4 kap. 10 § andra stycket FB).

Lämplighetsprövningen ovan görs för att se om det är lämpligt att adoptionen äger rum. Tillstånd får ges endast om adoptionen är till fördel för barnet samt sökanden har uppfostrat barnet eller vill uppfostra det eller det annars med hänsyn till det personliga förhållandet mellan sökanden och barnet finns särskild anledning till adoptionen. Vid bedömningen av om det är lämpligt att adoptionen äger rum skall rätten, även när barnets samtycke inte behövs, ta hänsyn till barnets vilja med beaktande av barnets ålder och mognad. Med hänsyn till de ingripande verkningar som en adoption har ger lagen strikta anvisningar om vad som skall iakttas i lämplighetshänseende. Det krävs alltid en ”särskild anledning” till adoptionen. Sökanden skall t.ex. ha uppfostrat eller vilja uppfostra barnet.

Även i övrigt kan det, med hänsyn till det personliga förhållandet mellan sökanden och barnet, finnas särskild anledning till adoptionen, t.ex. att en anhörig visserligen inte uppfostrats av adoptanten men ändå har ett nära förhållande till denne. Det torde vidare vara möjligt att genom adoption föra namn och egendom vidare till någon som adoptanten har en personlig anknytning till. Adoption enbart i syfte att åstadkomma gynnsamma skatteeffekter, uppehålls- eller arbetstillstånd är inte tillåten. I praxis har inte heller adoption med det huvudsakliga syftet att överföra ett efternamn tillåtits när annan bärare av namnet motsatt sig adoptionen (NJA 1920 s. 449).

Eftersom syftet med adoptionen är att så långt möjligt efterlikna ett förälder-barn-förhållande ligger det nära till hands att ställa krav på en i sådana sammanhang naturlig åldersskillnad mellan adoptanten och den som adopteras. Något sådant villkor finns dock inte uppställt i lagen. Prövningen sker inom ramen för lämplighetskontrollen. Sökandens förutsättningar – såväl i ekonomiskt hänseende som i övrigt – att ta hand om barnet skall bedömas i ärendet. Gäller ansökan ett barn under 18 år görs utredningen oftast av socialnämnden som inger denna tillsammans med sitt yttrande angående adoptionen. När den som skall adopteras är över 18 år får lämplighetsprövningen naturligtvis ett annat innehåll än om ett spädbarn skall adopteras.

Du skickar alltså in ansökan till tingsrätten där du bor.

Mvh

Prio Advokatbyrå