Statliga omhändertaganden – en bloggserie – del 2 – häktning

Kortare genomgång av häktningsinstitutet

Häktning är ett slags frihetsberövande som beslutas av domstolen på begäran av åklagaren. I de flesta fallen inleds ett frihetsberövande av att den enskilde grips av polis och därefter anhålls efter beslut av åklagaren. Vid alla typer av frihetsberövande kan du framställa ett krav på att ha en advokat närvarande när du talar med polisen.

Häktning regleras i 24 kapitlet rättegångsbalken. Reglerna om häktning är komplexa och det finns en rad olika situationer som behandlas i detta kapitel, allt från när man kan häkta någon i dess frånvaro till vilka möjligheter åklagaren har att begära att den häktade ska avskärmas helt från kontakt med omvärlden (restriktioner). Nedan följer en mycket kort redogörelse kring häktningsinstitutet.

Att häkta en person är inte okontroversiellt. Det är ett oerhört stort ingripande i den enskildes rörlighet. Vi har också en oskuldspresumtion. Den som är misstänkt för ett brott ska behandlas som oskyldig tills motsatsen har bevisats. Trots detta finns alltså möjligheten för en åklagare att begära att en person som misstänkts för ett brott ska tas i förvar i väntan på en eventuell rättegång. En annan faktor som gör häktningsinstitutet speciellt, till skillnad mot gripande och anhållande, är att häktning inte tidsbegränsad. Det finns fall där personer sitter häktade under långa tidsperioder. I regel gäller det vid misstanke om allvarliga brott där utredningsåtgärderna tar lång tid, t.ex. DNA-analyser.

Häktning vid misstanke om brott regleras av de inledande bestämmelserna i 24 kap. rättegångsbalken. Den viktigaste av dessa regler är den s.k. huvudregeln. För häktning enligt denna bestämmelse, krävs dels att någon på sannolika skäl är misstänkt för ett brott, för vilket är föreskrivet fängelse i minst ett år, dels att minst en av de särskilda häktningsgrunderna föreligger (återkommer nedan om dessa). Vidare får häktning inte ske om det kan antas att enbart böter kommer att utdömas. Häktning kan dock i vissa fall ske även för bötesbrott. Det krävs då att antingen den misstänktes identitet inte kan fastställas, eller att denne har hemvist utanför riket och det därför finns risk för att han undandrar sig lagföring eller straff.

Huvudregeln är alltså att det ska finnas sannolika skäl. Men även den som skäligen misstänkt för ett brott kan häktas, om det är synnerligen viktigt i avvaktan på ytterligare utredning. Skäligen misstänkt är en lägre misstankegrad än misstänkt på sannolika skäl. Dessa fall bygger på att åklagaren inte inom vissa lagstadgade tidsfrister kan få fram så mycket bevisning för brottsmisstanken att nivån sannolika skäl helt uppnås men där det finns grundad anledning att tro att den fortsatta utredningen snart kommer kunna leda till en ökad säkerhet i fråga om misstanken.
Häktning förutsätter vidare i enlighet med proportionalitetsprincipen (24 kap. 1 § 3 st. RB), att skälen för frihetsberövandet uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse.

I det flesta fall skickar åklagaren in en häktningsframställan där denne anger att den misstänkte är på sannolika skäl misstänkt för ett visst brott. För att domstolen ska, efter en häktningsförhandling, ska kunna häkta den misstänkte krävs då att det med hänsyn till brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållande eller någon annan omständighet finns risk för att denne
1. avviker eller på något annat sätt undandrar sig lagföring eller straff,
2. genom att undanröja bevis eller på något annat sätt försvårar sakens utredning eller
3. fortsätter sin brottsliga verksamhet.

Den första situationen (1) kallas flyktfara. Att hindra någon från att fly före rättegången och den eventuella straffverkställigheten, har alltid varit en av häktningens primära funktioner. Det är vanligt att flyktfara kombineras med någon av de övriga häktningsgrunderna. Detta gäller särskilt kombinationen flykt- och kollusionsfara.

Den andra situationen (2) går under namnet kollusionsfara. En häktning grundad på kollusionsfara syftar till att förhindra att den misstänkte undanröjer bevisning eller på något annat sätt försvårar utredningen av brottet. Den har således enbart en bevissäkrande funktion. Det kan t.ex. vara så att man är rädd att den misstänkte ska söka upp målsäganden och påverka denne till att ta tillbaka sina uppgifter. När fler är misstänkta för ett brott finns det också ett intresse av att hindra dem till att ”prata ihop sig”. Det ska dock poängteras att även en misstänkt har rätt att prata med potentiella vittnen. Ett tidigt och aktivt försvar kan vara nyckeln till ett lyckat resultat senare.

Den tredje situationen (3) kallas recidivfara. Domstolen har här att avgöra om det föreligger risk för att den misstänkte kommer att fortsätta sin brottsliga verksamhet. Detta skall göras mot bakgrund av samma bedömningsunderlag som vid bedömningen av övriga häktningsgrunder. Detta utgörs av: brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållande och slutligen en samlingskategori, som betecknas som övriga omständigheter. Recidivfara är den form av de särskilda häktningsskälen som används mest. Recidivgrunden skiljer sig från punkterna 1 och 2, genom att den huvudsakligen är motiverad av samhällsskydd. Staten ska se till att den misstänkte inte begår några ytterligare brott.

Domstolens beslut om att den misstänkte ska häktas kan överklagas till hovrätten. Det finns ingen tidsfrist för sådant överklagande. När domstolen beslutar om häktning ska den samtidigt ange när åtal i målet ska väckas. Om åtal inte väcks vid denna tid kan åklagaren begära att den häktade ska fortsätta sitta häktad. Det hålls då en omhäktningsförhandling i tingsrätten.

Vid alla frihetsberövanden är det centralt att du har en skicklig advokat vid din sida. Du har rätt att önska en viss advokat. Advokaterna på Prio Advokatbyrå är vana att företräda frihetsberövade.

Jonas Kirschon
Advokat vid Prio Advokatbyrå