Unga afghaner är inte barn – om ett mål från Migrationsöverdomstolen

Migrationsöverdomstolen har den 10 april 2018 i mål UM 14311-17 meddelat en dom som kortfattat innebär att en ung afghansk person som är strax över 18 år inte kan jämställas med en minderårig person från Afghanistan, som i enlighet med MIG 2017:6 under vissa omständigheter beviljas status så som alternativt skyddsbehövande 4 kap. 2 § utlänningslagen.

Bakgrund
Migrationsöverdomstolen har sedan tidigare, genom MIG 2017:6, slagit fast att det våld och andra övergrepp som ett barn riskerar att utsättas för i Afghanistan är av sådan karaktär att det bedöms utgöra omänsklig eller förnedrande behandling. Av domen framgår att barn i Afghanistan är särskilt utsatta för det våld som förekommer i landet. De riskerar att utsättas för barnarbete, sexuellt utnyttjande, prostitution, tvångsäktenskap samt tvångsrekrytering till någon av de stridande parterna. Migrationsöverdomstolen bedömde, mot bakgrund av detta, att ett barn som saknar nätverk i Afghanistan riskerar omänsklig eller förnedrande behandling om denne tvingas att bosätta sig där. Därmed bedömdes det finnas en sådan individuell och specifik risk för att barnet utsätts för övergrepp att alternativ skyddsstatusförklaring ska beviljas. Domen har prejudicerande verkan och barn beviljas under dessa förutsättningar i regel uppehållstillstånd så som alternativt skyddsbehövande.

Rättsläget innan den nu meddelade domen
Barn är enligt utlänningslagen alla personer under 18 år. Frågan som uppstod i och med MIG 2017:6 var dock hur bedömningen skulle göras i de fall förutsättningarna är desamma/liknande men sökanden nyligen fyllt 18 år eller är strax över 18 år. Närmare, huruvida de praktiska förutsättningarna då ändras på så vis att personen i fråga inte längre bedöms riskera att utsättas för samma skyddsgrundande behandling som barn bedömdes göra i enlighet med MIG 2017:6. Migrationsdomstolarna i Sverige har inte varit helt eniga i denna fråga. Under resterande del av 2017 samt i början av 2018 gjordes olika bedömningar vid migrationsdomstolarna i denna prövning trots att förutsättningarna för berörda personer i flera fall var lika (bl.a. bristande lokalkännedom och bristande nätverk).

Den nya domen
I det nu aktuella målet bedömde Migrationsdomstolen att sökanden, med hänsyn till bristen på nätverk, personens unga ålder, bristen på lokalkännedom, samt den rådande situationen i landet och det faktum att personen tillhörde en utsatt minoritet, riskerar att hamna i en liknande situation som ett barn riskerar att göra. Migrationsöverdomstolen upphäver dock Migrationsdomstolens dom.

1 kap. 10 § utlänningslagen rör barn och stadgar att i de fall som rör barn ska särskilt beaktas vad hänsynen till barnets hälsa och utveckling samt barnets bästa i övrigt kräver. Migrationsöverdomstolen fastslår nu att denna bestämmelse inte kan tillämpas analogt för att ta liknande särskild hänsyn för en person över 18 år (i denna del hänvisar domstolen till 1 kap. 2 § utlänningslagen och jmf. MIG 2007:14).

Domstolen konstaterar vidare att prövningen av skyddsskälen för ett barn respektive en vuxen skiljer sig åt i flera avseenden samt att en del former av illabehandling är barnspecifika och därmed inte skyddsgrundande för vuxna. Vidare slår domstolen fast att bedömningen av om annan behandling är skyddsgrundande kan skilja sig åt beroende på om sökanden är under 18 år eller vuxen. Dock konstaterar domstolen att det kan finnas exceptionella fall där det finns anledning att jämställa en person som är 18 år eller något äldre med ett barn vid skyddsbehovsbedömningen, exempelvis när en persons utveckling och mognad har stannat på ett barns nivå på grund av förföljelse.

Avslutningsvis i denna del slår domstolen fast att de förhållanden att sökanden saknar nätverk och lokalkännedom inte innebär att det finns anledning att jämställa honom med ett barn vid skyddsbehovsbedömningen samt att det inte heller i övrigt i målet framkommit sådana skäl att göra det.

Domstolen övergick sedan till en prövning av sökandens personliga förhållanden och med beaktande av situationen i Afghanistan och fann att varken dessa var för sig eller vi en sammantagen bedömning kunde innebära risk för skyddsgrundande behandling på så sätt att sökanden kunde beviljas status som flykting eller som alternativt skyddsbehövande.

Lovisa Lindstrand

Biträdande jurist